Vad gäller det här med ledarstil så kan det nog skapas vinnande lag med hjälp av allehanda olika temperament och modus operandi.
Att vara en notorisk tjurskalle a la Bert Robertsson är ingen säker väg till framgång heller om du inte har förmågan att ta fram de rätta linjerna i spelet eller får ut det mesta av truppen.
Att bli framgångsrik som coach kräver att du är mångfacetterad, har förmåga att skruva på de rätta detaljerna och kan övertyga laget om att just det du förespråkar kommer leda till vinst i förlängningen.
Till det kommer också en hög kravställning, både från dig som coach, och spelarna sinsemellan.
Eftersom jag även är en stor fotbollsälskare med förkärlek till Liverpool FC, och har följt dem från det att de förvandlades från dominant vinstmaskin på slutet av 80-talet, till ett relativt mediokert övre halvan-lag under 90- och 00-talet, och tillbaks till dominant under andra halvan av 10-talet, så har jag även där kunnat urskilja tränarnas vikt för en trupp inom den klubben.
Man hade under några decennier, mer eller mindre, absolut kompetenta tränare, men man saknade hela tiden det där lilla extra för att ta laget hela vägen.
Under samma tidsperiod dominerade rivalerna från Manchester, som hittat sin demontränare i Alex Ferguson, en extremt tydlig kravställare som fick varje spelare att inordna sig i systemet, och därifrån blomma ut, inte tvärtom. Oavsett vem som spelade så visste de sin roll och vad som förväntades av dem. De som ville gå sin egen väg försvann ganska kvickt från klubben.
Idag har Liverpool sin motsvarighet i Jürgen Klopp. En tränare som är extremt bra på att både utveckla individen och få dem att inrätta sig i ett effektivt spelsystem. Hans ledarstil pendlar mellan man management på hög nivå, där spelare verkar trivas väldigt bra, till att plocka fram hårtorken och gorma och skrika när spelarna inte utför det de förväntas utföra.
Vinnarskallarna i truppen är många och exemplifieras närmast av stjärnorna Mané och Salah, som verkligen hatar att bli utbytta, oavsett ställning i matchen, och kan sitta och tjura som små barn för att de inte fick chansen att göra sitt tredje mål i matchen.
Varje nyförvärv handplockas noggrant utifrån sina egenskaper och trolig förmåga att passa in i systemet.
Vart vill jag komma med detta?
Om man har på sig dessa glasögon och tittar nyktert på FBK av idag, så är det ganska lätt att se var det brister.
Orättvist att jämföra några av världens största klubbar, med en relativt liten dito från Sverige? Kanske. Men jag tror att dessa aspekter går att applicera på alla nivåer och alla sporter.
För det första verkar klubben ha svårt att hitta rätt i spelsystemet. Man har mer eller mindre läckt som ett såll bakåt under flertalet säsonger, utan att få bukt med detta och trots att man på pappret förfogar över en stabil försvarsuppsättning. Ett systemfel.
Få lag vinner turneringar enbart genom att spela frejdigt offensivt.
För det andra verkar kravställandet vara en extrem bristvara inom truppen. Både mellan spelare och från ledare. Det symboliseras främst i intervjuer där man är överdrivet positiva och alltid ser något ”bra” i prestationen. Väldigt sällan kommer sågen eller någon som helst ilska fram. Ett ledarskapsproblem.
För det tredje så skapar otydligheten i spelidén ett glapp mellan de införskaffade nyförvärvens spetskompetens och det tänkta utfallet av densamma på isen. Spelare verkar således köpas in på måfå med förhoppningen att de ska blomma ut individuellt, snarare än att de ska fylla en viktig funktion i systempusslet. Ett organisationsproblem.
Jag tror att dessa tre punkter kommer vara vitala för att vi återigen ska kunna bli en dominant makt, och just nu ser jag noll tecken på att man alls vet vad som krävs för att ta sig dit.
Blev ett långt inlägg, men det är iaf mina tankar om dagens FBK.
